EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern


2 kommentarer

Hit, men inte längre!

Jag började blogga vårvintern 2009, trots min kritiska inställning till sociala medier i allmänhet och bloggar i synnerhet.
Då var bloggandet en inkomstbringande syssla vid sidan av mina ordinarie uppdrag, och så småningom blev det ett sätt att hålla mig sökbar som skribent, aktuell som debattör och typ ”ha en röst”, vilket jag hade behov av just då.
Jag har drivit nyhetsblogg, Spotifyblogg, pr-blogg och projektbloggar, modererat andras bloggar och undervisat i bloggande och sociala medier.
Numera har jag vuxit ifrån åsiktsbloggandet, och dessutom valt en yrkesbana långt bortom den lilla sfär i vilken det är viktigt att ständigt höras och synas. (Det är på alla sätt en ganska obehaglig sfär, som jag är glad över att inte behöva vara en del av längre.)
Min läsekrets har krympt väsentligt de senaste åren, och det börjar kännas poänglöst att behålla en offentlig kanal för ”min röst” när allt jag använder den till är korta updates om filmer och böcker som jag gillar, parfymer jag använder och jongleringstricks som jag försöker lära mig.
Det var länge sedan någon av mina läsare brydde sig tillräckligt för att droppa en kommentar eller ens slentrianhata lite i ett mejl (det är verkligen inget jag saknar), och jag har vuxit ifrån att vara offentlig, lärt mig att allt mer uppskatta rätten att få vara privat, hemlig.
Jag brinner inte längre för att förströ, informera och underhålla i korta gratistexter, och jag tycker att jag är för gammal, för intelligent och för normal för att fortsätta blogga nu när jag har uppnått den mogna åldern av 29 år. (Det är en dag kvar, men jag tar så gärna ut det i förskott, har sett fram emot att vara 29 år jättelänge.)
Jag tycker att det är väldigt patetiskt med vuxna människor som hankar sig fram månad för månad på skrivuppdrag i utrymmen som de fyller med okunnigt, självutlämnande nonsens, utan minsta förankring i ett normalt yrkesliv eller privatliv, och jag tycker att många borde skämmas för hur de offentliggör detaljer om sig själva och sina anhöriga som för allas trevnad borde få förbli privata.
Jag kommer aldrig att bli en sådan som publicerar bilder på sina barn på Facebook, skriver ned sin sambo efter en diskussion om disken eller poserar på bilder i mitt hem inför folk som jag inte känner.
Integritet har alltid varit väldigt viktigt för mig, och har faktiskt blivit ännu viktigare på senare tid.
Jag vill vara ifred, jag vill vara hemlig.
Lever ett helt annat (mycket lättare, roligare och mer okomplicerat) liv nu än vad jag gjorde för några år sedan, när bloggen var som mest välbesökt och tyvärr upptog en stor del av min tid, var en del av min vardag.
Jag ska inte säga att jag ångrar mitt bloggande, eftersom det i perioder har genererat både pengar, värdefulla kontakter och jobbuppdrag, och jag har alltid (med några få undantag till följd av påtryckningar från chefer som jag var för ung och för svag och inte tillräckligt tuff och erfaren för att sätta mig upp emot) följt min känsla för vad jag vill skriva om och hur, men så här i efterhand, i bloggens sista skälvande minuter, känns alltihop ganska meningslöst.
När jag loggar ut från wordpress om en liten stund kommer jag inte att uppleva någon tomhet eller saknad, utan snarare en lättnad.
”Så var jag fri” liksom.
Har sett fram emot idag (och imorgon, av skäl som alla främmande bloggläsare ska ge fullständigt fan i) sedan jag fattade det här beslutet för ganska länge sedan.
Så det är så här det slutar, min naiva ungdom och mitt intensiva bloggande.
”Not with a bang, but a whimper” som T.S Eliot diktade.
Jag hoppas att ni använder tiden som jag frigör åt er genom att ta ifrån er möjligheten att surfa in här klokt, till exempel till att fjällvandra, paddla kajak i Mälaren, resa till San Fransisco, gå en kvällskurs på universitetet, laga egen sushi, läsa böcker, spela poker och lära er att sticka.
Ta hand om er, bästa läsare, och skapa er en lycklig framtid, var rädda om er integritet.
Tack och adjö, fikabrö!

20130704-104120.jpg


Lämna en kommentar

”Som driver runt jorden helt utan innehåll…”

När jag är ledig en sommardag gillar jag att hänga utomhus och omväxlande jonglera, läsa och titta på moln.
Kan bli som hypnotiserad av moln och liksom följa dem länge med blicken.
Ojar mig inte över utebliven sol, som vännerna som ligger utsträckta med sina oljor och begynnande hudkräftor, utan fascineras av hur fantastiskt det är med jordens tak som ständigt är i rörelse.

20130702-113656.jpg