EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern


1 kommentar

Rosa cykel?

Det blir alltid lite Stockholmsvår i januari.
Eller det känns i alla fall så när den första snön har smält undan och ljuset stannar lite längre över takåsarna för varje dag, och då infinner sig vårkänslorna.

Jag inser att vintern förmodligen gör comeback med full kraft inom några dagar, lagom till februari, men ändå gör jag planer utanför vinteridet.

Har inte haft cykel i Stockholm sedan 2008, eftersom de jag hade (alltid Blocketfyndade, av enklare modell, men en gång en dundersnygg, klarblå Kronan) blev stulna och jag till sist gav upp, men nu har jag bestämt mig för ett nytt försök.

Tänker mig kedjelås av motorcykelmodell samt att köpa en helt ny hoj som har ett spårbart registreringsnummer.

Kommer sedan att cykla två gånger cirka 5 kilometer till och från jobbet varje dag i stadsmiljö, och utöver att cykeln funkar till det är det mycket viktigt för mig att den är snygg.
Just nu spanar jag på de här:

   
 
Någon av er läsare som har tips eller råd angående val av cykel?


Lämna en kommentar

Omslagsbilder

Den här googlesnodda bilden har jag använt som omslagsbild till min profil på Facebook ganska länge.

  
Tycker att den passar mig perfekt och signalerar självdistans och professionalism i en skön kombination.

Första intrycket av någon eller någonting är avgörande för den bestående uppfattningen hos betraktaren, och därför är jag så himla glad att omslaget till första delen i romanserien om Tebbe blev så snyggt.

Det är gjort av hokusfokus.se, och jag tycker att det passar bokens innehåll jättebra.
Man vet någonting om vad Tebbe är för en slags person redan innan man slår upp första sidan liksom.

Vilka bilder har ni, bästa läsare (så många och så tysta), valt för att presentera er och era liv i sociala medier?
Hur tänker ni?


Lämna en kommentar

Tebbes trut

Det finns en sekvens i ungdomsromanen Tebbes Trubbel, när den nyutbildade handbollsdomaren Tebbe, 18 år, blir förbannad på en mittnia och gör skäl för sitt idrottsrelaterade rykte, som flera läsare har frågat mig om.

-Har det hänt på riktigt?

Svar: Vaddå, om det skulle ha hänt? Vem då, skulle det ha hänt? Det har väl inte ni med att göra? Vad fan då? Backa! Backa, sa jag! Backa mer, försvinn!

😉 

    


3 kommentarer

Hej Google och alla googlare! Här finns ungdomsböcker, idrottsromaner, ungdomslitteratur!

Tebbes Trubbel är en idrottsroman för unga vuxna av EvaEmma Andersson.

Recensioner av Tebbes Trubbel finns lite här och där.

Tebbes Trubbels omslagsbild med en handbollstjej, alltså en tjej som spelar handboll, är fotad av hokusfokus.se.

  
Tebbes Trubbel är en bok för tonårstjejer, och det är en roman som handlar om handboll.

Tebbes Trubbel är en handbollsroman.

EvaEmma Andersson har skrivit ungdomsromanen Tebbes Trubbel som är en idrottsroman och ibland kallas sportbok.

Tebbes Trubbel har en egen Facebooksida, och denna roman som vänder sig till unga vuxna kan köpas på Bokus, Adlibris, cdon och Vulkan.

Läs Tebbes Trubbel, en ungdomsroman av EvaEmma Andersson, den är bra.

  
(Den här har jag läst.)


Lämna en kommentar

Det är ju bara jag!

Jag tycker att niandet är ett jäkla otyg.

Du-reformen genomfördes officiellt 1967 i Sverige, och man slutade då att skilja på tilltal för gifta och ogifta, unga och gamla, arbetarklass eller överklass, men ändå står det rätt som det är en slipsslyngel framför en (bara en person) 2016 och frågar hur ”Ni” vill göra med ”Er” bolåneränta.

Jag blir sårad och replikerar att jag minsann ensam har stått på och pröjsat mina bolån så länge jag har haft dem, sedan innan ”unge herrn” var torr bakom öronen.

Killen i Maxkassan frågar ”vill Ni ta med eller äta här” och jag slänger en paranoid blick över axeln och förklarar att jag inte är i sällskap med pundaren där borta.

Jag går ofta ensam på bio, och om det är kö till biomaterna stegar jag ogenerat fram till personen bakom servicedisken. (Inte desken!)
-Hej! En biljett till ”något-snyggt-och-välproducerat-som-jag-har-researchat-i-SF-appen-och-försäkrat-mig-om-inte-är-smalt-och-kulturellt-och-konstnärligt” tack!
-Var vill Ni sitta?
-Bara en biljett tack, och gärna långt bak i mitten.
-Vill Ni sitta allra längst bak?
-Jag är bara en person, men gärna längst bak tack.
-Då får Ni plats på rad…
Vad säger man?
”Jamen vi tackar ödmjukast då sörrö, tjinare tjinare, nu tar en annan det här fyrtiotalssnacket och kilar vidare se”?

Jag hörde en gång en ung kvinna på min tidigare arbetsplats nia en något äldre person som märkbart noterade det med obehag, och när jag frågade varför hon hade valt att tala på det sättet förklarade hon att hon anser det ”fint och respektfullt”.

Jag tycker tvärtom, jag.

Det är fult och respektlöst, pinsamt, att använda sig av sådana otidsenliga, förlegade låtsassnobberier för att markera distans mellan sig och alla andra.

Det heter ”du”, och man ska inte stava det med stort D.

Och hör sen, alla herrar och fröknar som försöker göra sig märkvärdiga!

  
”Alltså en annan är inte någon liten swingpjatt som står här och försöker få en skymt av Fröken Babs, jag är en alldeles vanlig, ännu ogift arbetarkvinna i trettioårsåldern som vill moffa lite popcorn framför en schyst färgfilm!” (Googlesnodd bild på den fyrtiotaligaste filmen jag kunde komma på.)

  
Bild fotad i seriebok som jag bläddrade i för ett tag sedan och tyckte var så himla bra.
Har tyvärr glömt namnet på tecknaren.


1 kommentar

Hyns ålderstecken eller mina?

Jag skrev en text på min Facebooksida en gång, om att jag vill åldras som Diego Maradona, och det är en önskan jag verkligen håller fast vid.

  

Vill gärna lyckas åstadkomma den där blicken också. ”Don’t mess with me” liksom.

Det är nämligen viktigt för mig att min utsida matchar min insida, och jag är ingen slätstruken liten bimbotjej med perfekt hår och tindrande ögon, utan snarare (och hellre) en alldeles vanlig, hel och ren kvinna med mer tankar innanför pannbenet än foundation utanpå.

Men för ett tag sedan fick jag något så extravagant och ytligt som en ansiktsbehandling i present, och njöt i fulla drag av lyxen det innebar att få kinderna masserade med syra (det är betydligt skönare än det låter) och bli sprayad med vattenånga (jag förstår nu, när jag skriver ned det, att det egentligen är en ganska brutal grej jag utsatte mig för).

Den proffsiga hudterapeuten bekräftade det jag har läst i massor av tjejtidningar och hört kompisar förklara för mig otaliga gånger, och det var som om det sjönk in i mig på riktigt för första gången nu, tillsammans med ”serumet” och den mjukgörande krämen.

Man SKA INTE tvätta ansiktet med tvål eller duschkräm.

Det har jag gjort i hela mitt liv, och sedan smort in mig med en ansiktskräm från Garnier eller Lumene som kostar ungefär femtio kronor på ÖB eller H&M.

Har inte blivit vanställd eller så av det, och skulle egentligen inte ha något problem med att fortsätta med det (jag är bekväm av mig), men inser efter lite lekmannastudier i ämnet att man faktiskt kan rädda sig undan de torrt fnasiga partier runt näsan och irriterande finnar på hakan som jag ofta dras med, genom att hitta exakt rätt produkt för sin ”hudtyp” och sedan tvätta, skrubba och återfukta endast och enbart med den.

Det är nämligen rent vetenskapligt, och jag hade inte kunnat tro det om mig själv egentligen, men jag köpte faktiskt hudvårdsprodukter för nästan 2000 kronor efter den där behandlingen.

På vägen hem lät jag lugna mig och mitt dåliga I-landssamvete med en snabb uträkning som landar i att min framtida hudvårdsrutin med produkter från Dermalogica EGENTLIGEN inte blir dyrare än min nuvarande eftersom stortuberna jag bar hem i en glansig påse EGENTLIGEN motsvarar i runda slängar fyrtio burkar Lumene Vitamin C från ÖB.

Egentligen…

  
(Men om jag hade haft en tidsmaskin och kunnat visa kvittot för EvaEmma Andersson, typ tjugotre år, hade hon slagit mig på käften.)

  

(Och hon var STARK!)