EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

Vännen som vänder

1 kommentar

Ibland är det tur att jag har en vän som en av mina vänner.
En stark och klok och varm men också lite rationellt kall, som jag kan hänga med i stearinljusens sken på ett hak i Gamla Stan och tala om livet med en kväll när pmsen står mig upp över öronen och inte bara det stora vemodet har rullat in utan också det där jag aldrig pratar om men som lamslår mig och skrivandet ibland.

Jag snackar om Självförtroendekrisen.
Med kapitalt S.
Den som slår och skördar, segrar och segregerar, stressar och storskövlar.

Den tar i värsta fall det bästa ur arbetare, konstnärer, atleter, författare, föräldrar och karriärister, ger aldrig någonting tillbaka, saknar helt släktskap med självinsikten.

Den tenderar att korrelera med hormoncykeln, men lyssnar inte till så sansade argument, vägrar att låta sig hejdas när den väller fram som ett allt annat överskuggande mörker.

Man bär den som arbetarklassens ok, att aldrig vara tillräcklig, sexton ton tungt, på huvudet som borgarnas kvinnor stolt och obrytt bär de mytomspunna prestationsprinsesskronorna.
Och jag snackar inte ”höga krav på sig själv”, kvinnors svårigheter att ta plats och annat koketterande trams, jag snackar skräcken inför att inte vara allt man vill vara.
Hur minsta slack och flams, en sekund av tappat fokus, enstaka missade detaljer eller till och med bristfällig makeup vid något tillfälle kan rasera hela självbilden, trasa sönder vad man har av kämparglöd och entusiasm.

Så står man där, liksom.

Och meriterna på cv’t framstår som en bluff, orden från den belästa litteraturvetaren om hur porträttet i ens senaste indieroman var genialiskt i sitt flerbottnade djup är som bortblåsta, får vika hädan inför kommentaren från en gammal klasskompis om hur jävla piiinsam den och den sekvensen var (man tänker inte ens på att ta faktumet att hen läste ända dit och vidare som en komplimang).

Så ligger man som Jack på botten av sin egen förmåga och vältrar sig i självömkan och I-landsångest, vänder smärtan inåt och möjligen ned i en burk Ben och Jerrys.

Och sedan…

Sedan slänger man ett skevt och Korpen-ärrat ben över avgrundens kant och så klättrar man upp.
Reser sig och skakar av sig den senaste tacklingen, lyckas sätta upp en bredaxlad profil inför de andra på planen när man lämnar bänken och återkommer.
Och man tänker att det är okej, som det brukar vara.

Självförtroende är färskvara, sa Björn Ulveaus i en intervju en gång, och jag tänker att det alltid vänder.
Det kommer en riktigt bra dag på jobbet, en fetföljarlänk och den där inspirationen som låter sig jagas mindre än en räv i en hönsgård, och till dess får jag vänta.
Och tacka min lyckliga stjärna för att jag har turen att ha en sådan där vän, som gör det lätt att sätta ord på alltihop, att tala om klass och karriär, om att veta att man duger och klarar, kan och vill, men upplever att man ständigt måste övertyga alla andra.
Det är verkligen en ynnest att ha en sådan vän.

    
Och det är en ynnest att ströva hemåt genom ett Stockholm i smältsnö med Lundell i lurarna.

Annonser

One thought on “Vännen som vänder

  1. Pingback: ”Tom och skräckslagen” | EvaEmma.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s