EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

Det är ju bara jag!

Lämna en kommentar

Jag tycker att niandet är ett jäkla otyg.

Du-reformen genomfördes officiellt 1967 i Sverige, och man slutade då att skilja på tilltal för gifta och ogifta, unga och gamla, arbetarklass eller överklass, men ändå står det rätt som det är en slipsslyngel framför en (bara en person) 2016 och frågar hur ”Ni” vill göra med ”Er” bolåneränta.

Jag blir sårad och replikerar att jag minsann ensam har stått på och pröjsat mina bolån så länge jag har haft dem, sedan innan ”unge herrn” var torr bakom öronen.

Killen i Maxkassan frågar ”vill Ni ta med eller äta här” och jag slänger en paranoid blick över axeln och förklarar att jag inte är i sällskap med pundaren där borta.

Jag går ofta ensam på bio, och om det är kö till biomaterna stegar jag ogenerat fram till personen bakom servicedisken. (Inte desken!)
-Hej! En biljett till ”något-snyggt-och-välproducerat-som-jag-har-researchat-i-SF-appen-och-försäkrat-mig-om-inte-är-smalt-och-kulturellt-och-konstnärligt” tack!
-Var vill Ni sitta?
-Bara en biljett tack, och gärna långt bak i mitten.
-Vill Ni sitta allra längst bak?
-Jag är bara en person, men gärna längst bak tack.
-Då får Ni plats på rad…
Vad säger man?
”Jamen vi tackar ödmjukast då sörrö, tjinare tjinare, nu tar en annan det här fyrtiotalssnacket och kilar vidare se”?

Jag hörde en gång en ung kvinna på min tidigare arbetsplats nia en något äldre person som märkbart noterade det med obehag, och när jag frågade varför hon hade valt att tala på det sättet förklarade hon att hon anser det ”fint och respektfullt”.

Jag tycker tvärtom, jag.

Det är fult och respektlöst, pinsamt, att använda sig av sådana otidsenliga, förlegade låtsassnobberier för att markera distans mellan sig och alla andra.

Det heter ”du”, och man ska inte stava det med stort D.

Och hör sen, alla herrar och fröknar som försöker göra sig märkvärdiga!

  
”Alltså en annan är inte någon liten swingpjatt som står här och försöker få en skymt av Fröken Babs, jag är en alldeles vanlig, ännu ogift arbetarkvinna i trettioårsåldern som vill moffa lite popcorn framför en schyst färgfilm!” (Googlesnodd bild på den fyrtiotaligaste filmen jag kunde komma på.)

  
Bild fotad i seriebok som jag bläddrade i för ett tag sedan och tyckte var så himla bra.
Har tyvärr glömt namnet på tecknaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s