EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern


3 kommentarer

Den självutnämnda relationsexperten håller på att torska hundra pix!

Jag följer SVT’s dokusåpa Gift vid första ögonkastet varje vecka.

Temat människor och kärlek intresserar mig som sagt, och jag reflekterar ofta över klassperspektivet hos de tre paren i serien när jag är färdig med att förfasa mig över kvinnan som pratar babyspråk hela tiden och har himlat med ögonen en stund åt prästens töntiga ”samarbetsövningar”.

Det är i mina ögon högst osannolikt att den tråksura och läskigt stela damen som bara tycks bry sig om golf, utseende och sitt opersonliga hem (som är copy-pasteat direkt ur förrförrförra årets inredningstidningar) någonsin ska kunna umgås i närheten av avslappnat med sin tråksura, minst lika stela dejt (äkta man!) som generat försöker dölja sitt klassrelaterade ointresse för hennes snobberier bakom en vrång och vresig attityd och blir ett öppet mål för frugans pikar om stil och klass eftersom han inte har någon som helst självdistans eller minsta insikt i hur han kommunicerar sin existens till omvärlden.
Det är sorgligt att se hur de båda går och lider medan de trampar allt mer på varandras nerver, och ingen hjälp står att finna hos programmets usla ”relationsrådgivare” som har parat ihop dem men i övrigt mest bidrar med klyschor och tomsnack om ”tolerans” och om hur viktigt det är att ”öppna sig”.

Och självklart får den där unga killen, som bär överklassens i generationer nedärvda och förfinade till perfektion intellektuellt maskulina framtoning den där blygsamma hipstertjejen på fall med det ljumma, gentlemannamässiga intryck han förmedlar från första stund, men lika självklart blir tjejen, som lever i villfarelsen att hon är lite tuff och självständig, fullständigt förtvivlad när han efter den inledande kontakten distanserar sig och markerar avstånd, inte alls håller henne och hennes kreativa projekt i förortslyan lika högt som sin farmors hus i Gamla Stan, båtlivet ”på landet” och allt annat som hör till i de övre samhällsklasserna.

Det gör ont i mitt hjärta att se hur de sex deltagarna, alla så utomordentligt fulländade på sitt eget sätt, framstår som så fel och awkward, pinsamt ointressanta, i varje tagning av den enkla anledningen att de inte passar för varandra.
Ingen kan leverera under de förutsättningarna liksom.
Vem som helst blir vråltöntig av att klänga fast vid fel partner, och alla framstår som helt dumma i huvudet om de försöker (tvingas att försöka?) passa in någonstans där deras värderingar, personlighet, ambitioner och ideal inte passar, funkar, matchas, klaffar.

Fel målgrupp liksom, ”tough crowd” på andra sidan frukostbordet.

Jag tror inte ett dugg på en lycklig gemensam tvåsamhetsframtid för något av paren i årets ”Gift vid första ögonkastet” även om jag hyste vissa förhoppningar om två av tre efter första avsnittet, och jag kommer förmodligen att tillbringa stora delar av kvällens program bakom skämskudden (det ilar verkligen av obehag längs min ryggrad när tjejen med pannbandet pratar med en röst lånad av en tvååring som om det vore världsgulligt och inte bara ointelligent), men med anledning av vadslagning i bekantskapskretsen (ja, vi är lejm, men vi trivs i alla fall med varandras lejmheter, har valt varandra utan att ta präster och parterapeuter till hjälp) måste jag fortsätta att heja fram… Ja, gissa vilka!

  
Årets deltagare i Gift vid första ögonkastet på en bild lånad av svtplay.se.


1 kommentar

En hjälte

Idag är det 30 år sedan Olof Palme, en av mina stora politiska och retoriska förebilder, mördades på Sveavägen, och ikväll visar SVT dokumentärfilmen Palme, som jag faktiskt såg på Grand när den hade premiär 2012 men ändå ämnar se igen.

Olof Palme var ett föredöme för alla politiker med sin uppriktighet, sin vältalighet och sin jordnära livsstil, och jag är övertygad om att världen hade sett annorlunda ut om han inte hade tagits ifrån oss alldeles för tidigt.

  
Idolbilden på mitt kylskåp, mellan kladdkakerecept och kärleksfulla vykort.


Lämna en kommentar

Optiker utan gränser

Bland alla punkter på min att-göra-lista för den kommande veckan finns att lämna in ett flertal kasserade glasögon (som dök upp på de mest oväntade platser vid en städning) till Optiker utan gränser.

Gillar när grejor som jag inte behöver längre kommer till nytta för någon annan om jag gör en mycket liten kraftansträngning och ser till att hitta rätt plats för dem.

  
(Tänkte passa på att prova ut ett par schysta solglasögon med styrka också, när jag ändå är på Synsam. Det är ett sådant där projekt som jag har haft i bakhuvudet i flera år men aldrig riktigt kommit till skott med.)


Lämna en kommentar

Vi går mot bättre tider

Jag har en tradition av att följa årstiderna i en app som mäter dagsljusets timmar och minuter, och gillar tanken, känslan av förändring, att förnimma att allt är i rörelse.

Nu rör sig våra breddgrader mot ljusare morgnar och kvällar, högre himlar och bekvämare cykelturer till och från jobbet, så småningom mot knoppar i Vasaparken och trängsel bland solglasögondolda promenerare på Norr Mälarstrand.
  

Samtidigt växer min nya bok fram.

Uppföljaren till Tebbes Trubbel, andra delen av tre i serien om Tebbe, spirar fram som en skör grodd men utvecklas i mina händer och ipadens ordbehandlingsprogram till en stadig planta med djupa rötter i arbetarklass, en ännu mansdominerad idrottsrörelse och ambitionen om trygghet och familjeharmoni, sträcker sina grenar så gott den kan mot läshungriga gymnasiekids som egentligen är vuxna, bara väldigt unga.

Jag ser fram emot att få höra vad Tebbes followers tycker om hennes nya öden och äventyr, och beräknar att vara klar med andra volymen ganska exakt när dagarna börjar bli kortare igen.

  

Tebbes Trubbel
är en idrottsroman för unga vuxna av EvaEmma Andersson. Den utgör första delen i en serie om tre delar, och handlar om Tebbe, en handbollsmålvakt med ambitioner.


Lämna en kommentar

Tråksöndag?

Jag är vad man brukar benämna som ganska bra på att ha tråkigt.

Har lätt för att fylla de mer stillsamma delarna av min fritid liksom.
Mest med läsning och sådant, men med annat också.

Det är därför svårt för mig att förstå när någon talar om söndagstristess och rastlöshet, om att ”inte ha något att göra”, men eftersom jag vill vara en god kamrat tänkte jag just idag lista några idéer på vad dem av er som upplever sådant kan göra åt det.

1. Ladda ned postens app Riktiga vykort och skicka roliga pappershälsningar till dina kompisar, gjorda av kul bilder på er som tidigare har varit förbehållna mobilens arkiv och möjligen Facebook.

2. Skriv dagbok.
Passa på att summera och sammanfatta veckans höjdpunkter och lågvattenmärken, anteckna dina planer och todos för de kommande dagarna. Rita en teckning för utfyllnad på en sida om du vill.

3. Googla rätt på ett recept som vid första anblicken framstår som alldeles för avancerat och fullfölj enligt principen ”kan man läsa kan man laga mat”. Bjud sedan in någon som du är säker på kommer att uttrycka förvåning över din kompetens på middag.

4. Lär dig en ny håruppsättning med hjälp av alla miljarder tutorials som finns på youtube.

5. Ta en promenad till närmaste bibliotek och låna Tebbes Trubbel.

6. Gå på bio.

7. Gör en Traderaröjning och skänk vinsten helt eller delvis till Läkare utan gränser.

8. Dra fram kylskåpet från väggen och dammtorka bakom.

Sju av åtta checkade jag av igår.