EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

Giftiga val

3 kommentarer

När jag var yngre brukade jag ondgöra mig över ett fenomen i bekantskapskretsen som innebar att par ”förlovade sig” utan att ha planer på att gifta sig, men ändå envisades med att använda just ordet förlovning.

Fel ju!
Man kan inte fråga någon om hen ”vill förlova sig”, utan man frågar någon om hen vill gifta sig, och om jakande svar är de båda förlovade.
Annars är det ju som att fråga någon om hen vill svara ja på frågan om hen vill ha the, och sedan aldrig leverera något the, och det är ju bara underligt.

Sådant brukade jag irritera mig på och oombedd hålla långa etikettföreläsningar om när jag var strax över tjugo, och annars pratade jag och min bästa tjejkompis mest om skor och frisyrer eller andra storslagna framtidsplaner.
Och ganska mycket om att killar var dumma i huvudet och bara stod i vägen för karriären, en hel del om våra andra tjejkompisar och vad de och deras korkade pojkvänner hade sagt och gjort.

Nu, när vi är strax över trettio, pratar vi om pensionssparande, Netflixserier, bilreparationer och ibland, som alldeles nyligen, om riktigt vuxna grejor, som förlovningsringar.
Och eftersom vi har känt varandra länge kan vi både förvänta oss och utan rädsla för att trampa någon på tårna leverera fullständig uppriktighet i våra samtal på tu man hand, så jag höll inte inne med faktumet att jag tyckte att det var ”sjukt oromantiskt” att hon fick välja sin egen ring.

-Men alltså, så SKA det inte gå till! utbrast jag förfärat, som en konservativ, frireligiös fjant som inte har vett att ifrågasätta traditioner, och fortsatte sedan på det spåret genom att tala mig varm för hur ett frieri ska vara en överraskning, men samtidigt inte, och att ringen ska vara vald på egen hand av den som friar, vara det slutgiltiga beviset på att denne verkligen känner sin tilltänkta.
-Men det är väl roligare om man får precis en sådan som man vill ha när man ska ha den på sig resten av livet? sa kompisen, förnuftets röst, till mig, den romantiska drömmaren med huvudet bland molnen.
-Nej! Det är inte det som är grejen! Och det spelar ingen roll hur den ser ut, för det viktiga är vad det står i den.
-Namn och datum?
-NEJ! Det ska stå något väldigt internt och hemligt, ett slags kännetecken eller valspråk för relationen, och ingen annan än de två som ingår äktenskapsband ska någonsin få veta vad det står.
-Du är både konstig och ogift!
-Det vore ju en taskig grej att rista i metall…
-Metall? Det ska ju vara guld!
(Tjejkompisen gick inte naturvetenskapliga programmet på gymnasiet.)
-Varför då?
-Det bara är så. Det är traditionellt.
-Men silver är snyggare, framhöll jag och googlade snabbt rätt på en sådan där klumpig Amor Fati-version från Efva Attling som bevis.
-Det kan vara vitt guld också.
-Varför skulle man välja guld om det ändå ser ut som silver?
Kompisen suckade lite inför min okunnighet, och sedan googlade vi vidare.

Efter ett par timmars research försökte jag en lång stund övertala tjejkompisen att välja en ring i svart guld med blå safir, men hon menade (återigen förnuftets röst) att det skulle få henne att både bli och se ut som ett Lyxfällanoffer.

Jag hittade en hel serie ringar som jag skulle ha övervägt, om jag hade haft oturen att bli ombedd att välja.
Skulle i så fall föredra pärla eller opal framför diamant, och hellre en cool, annorlunda form med tidlös design, något originellt liksom, framför allmänt klassiskt bling.
Tycker att roséguld är läckert i vissa fall och anser att ”princesscut” är ovärdigt trams som borde förbehållas våp i Disneyfilmer som inte behöver hantera tangentbord och hantlar.

Har jag några läsare som håller sig med åsikter om sådant här?
Vore kul att höra av någon ur den stadigt växande läsekretsen i kommentarfältet någon gång!

   
    
        
    
 

  

  

  
”I do.”

Annonser

3 thoughts on “Giftiga val

  1. Du skulle dö av tristess och tråkighet om du såg mina ringar alltså. ^_^ Och dessutom håller jag inte med dig. Varför ska mannen i förhållandet få bestämma när det är dags att ta det ett steg vidare? Jag tycker det är mycket mer romantiskt och sunt om man, som vuxet och rationellt par, kan diskutera sig fram till ett sånt stort beslut. Själva förlovningsdagen blir inte alls mindre romantisk och fantastisk för det, tro mig. Däremot håller jag HELT med dig om det du skrev i början. Att förlova sig och sen förvänta sig ett frieri – som vissa gör – förstår jag inte! Frieri/beslut om förlovning —> förlovning —> giftermål inom en snar framtid. Ju.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s