EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

Jag har en röst och jag låter den höras

1 kommentar

Igår tog jag emot ett telefonsamtal på jobbet, och kollegan i luren frågade efter ett fåtal utbytta ord om jag kommer från Norrland.

Det gör jag inte, men jag tillbringade två år i Piteå efter uppväxten i Småland, och sedan 2005 har jag bott i Stockholm.

-Jag tycker att det är roligt med dialekter, jag, sa kollegan, och jag kan bara instämma.
Men egentligen tycker jag att röster är mer intressanta.

På en persons röst hör man mer än bara geografiskt ursprung, sinnesstämning, klasstillhörighet och ålder.
Om man lyssnar noga kan man höra något av en persons själ mellan vokaler och konsonanter i varje givet ord, finna en förklaring till varje betoning och inandning, förstå något om talarens människosyn och inställning till livet.

Jag skulle kunna särskilja min familjs röster bland miljontals andra, och jag är fullständigt förälskad i ljudet av min pojkväns mjuka sje-ljud och välartikulerade R, oavsett om jag hör hans röst knastra på en skakig radiofrekvens långt borta eller mumla något i sömnen centimeter från mitt öra.

Min egen röst påtalades ofta som identisk med mina systrars när jag var yngre, men nu har nog våra sätt att tala utvecklats åt olika håll med anledning av olika karriärval och acklimatisering i nya hoods, och när jag hör min egen röst från en inspelning kan jag rysa över att rösten tycks mig obehagligt gäll, konstigt främmande.
I mitt eget huvud är min röst mörkare liksom, och jag tycker att det finns något att avundas kvinnor med djupa, mörka röster.
En skärpa och en naturlig pondus, en auktoritet och stabilitet.
Hellre än smalare midja och längre hår (det första tycks ändå tämligen överskattat och det andra kan man ordna med lite tålamod eller cliponextensions) skulle jag vilja ha en röst som Anita Lindbloms i Satsa på kärleken.

Men det viktigaste med hur man pratar tycker jag ändå är att man talar tydligt och liksom ur skägget, oavsett härkomst och kön.
Det finns inget värre än tillgjorda kvinns (och män) med ansträngt mjuka och väna röster (i allra värsta fall med en touch av ”babyspråk” som för att framstå som extra gulliga), och om det är något som är nästan lika illa är det individer som har ett stråk av aggressivitet i minsta hälsningsfras, liksom ett offensivt sätt att kommunicera med andra människor, och till och med tycks göra ett aktivt val att snacka på det sättet, som om de tror att det sätter dem i respekt snarare än att framställa dem som löjliga.
Töntigt.

  

(När jag pratar i telefonen måste jag för övrigt nästan alltid maxa volymen för att överrösta den tinnitus jag ådrog mig i tidiga arbetslivet, vilket leder till att jag själv pratar lantligt högt. Det är alltid pinsamt när jag påminns om hur störande det kan vara för omgivningen, oftast av den kompakta tystnaden omkring mig när jag avslutar samtalet, men allra värst var det en gång under ett långt samtal med en vän på en buss om politisk filosofi och dockteater, när en snobbig främmande kille på uppmaning av sin flickvän plötsligt vände sig till mig och sa ”ursäkta, men du skulle inte kunna ta en paus nu?” med ett uppfordrande tonfall. Det var 2009, men jag blir fortfarande alldeles röd i ansiktet när jag tänker på det, trots att jag inte kan bestämma mig helt för om det var jag eller gnällparet som visade prov på sämst social kompetens.)

Rubriken till det här inlägget är en hänsyftning till texten i Svarta rävar, en av Tebbes favvolåtar.

Annonser

One thought on “Jag har en röst och jag låter den höras

  1. Pingback: Förändrar rösten livet? | EvaEmma.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s