EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

På söndagar ska man vila sig, och möjligen gå i kyrkan

Lämna en kommentar

En helt ledig dag tillbringar jag helst till större delen i pyjamas, med maratonkollande av serier, läsning och möjligen långa telefonsamtal som främsta sysselsättning, men om jag känner mig pigg och utvilad går jag gärna en lång promenad eller tar mig an ett mindre renoveringsprojekt.

Det händer också, på lediga dagar som inte är söndagar, att jag går till kyrkan.
Sitter där och hänger en stund, tänker över mina synder och bekänner mina välgärningar liksom.

Jag är långt ifrån religiöst uppfostrad, även om både dop och konfirmation avklarades under högst slentrianmässiga former och jag ibland i tonåren, liksom de allra flesta som växer upp i Småland, deltog i idrotts- och friluftsaktiviteter som anordnades av frikyrkor.

Det finns ingen Jesus frälsare i mitt liv, och heller ingen Allah, Ganesha eller Buddha.
Jag är något av en hedning på det sättet, och när jag pluggade religionshistoria på universitetet minns jag att jag imponerades av vilka fantastiska sagor berättarna kunde hitta på, redan på forntiden.

Jag har dock ett behov av själslig stillhet ibland, och då uppsöker jag gärna ett kyrkans rum.
Och då sitter jag som sagt där och hänger, mest.
Ber inte eller så, men jag tänker en hel del. För liksom ett tyst samtal, mellan förnuft och känsla, och antecknar det gärna i en av mina enormt hemliga anteckningsböcker.

Har hört någon gång (förmodligen i en av de där påstridiga frikyrkorna som försökte locka vilsna ungdomar in i sitt hycklande, fördömande nät med oskyldiga aktiviteter som innebandy och skidåkning) att den som har Gud alltid har någon som lyssnar och förstår, men den funktionen anser jag att mina dagböcker och i viss mån mina närmaste fyller.

Men en gång för några år sedan råkade jag ut för något ganska konstigt en sådan där dag, när jag satt och skrev och tänkte, och jag vill naturligtvis ogärna att någon ska se det som någon slags vittnesmål om hur jag mötte Herren Herden eller så, men berättade ändå om det på Facebook strax senare.

För att det var så väldigt… Konstigt, liksom.

 
  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s