EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

”Det är inte en reträttväg, det är nostalgi…”

Lämna en kommentar

I filmen En kille och en tjej från 1975 påstås Brasse Brännströms rollfigur vägra att göra sig av med sin ungarlslya.

Han är nyutbildad journalist och arbetar som tidningsbud, tillbringar kvällarna på Kvarnen (där hängde jag också ibland i min ungdom, men jag hamnade alltid med ryggen bokstavligen mot väggen i ett hörn med någon tokig feministkille som ville mansplaina någon av mina texter för mig medan alla andra hade kul) och gillar inte att resa.

Jag tycker att det är en fantastisk film, på många sätt, och jag kan verkligen förstå den där viljan att hålla fast vid sin ungdoms boning.

Det är något speciellt med den där singellyan liksom, där man har haft sina ensamma kvällar (mina såg dock helt annorlunda ut än Brasses i filmen), tjejkompisar i varierande skick sovande på soffan, tvätt över hela golvet utan att någon bryr sig och bara sina egna frukostvanor synliga i kylen.

Åren innan man stadgar sig i samboskapet (vilket jag har förstått, trots mångårigt tvivel, att de allra allra flesta får både lust och möjlighet att göra så småningom) är inget minne man bara kan göra sig av med hur som helst liksom, och hur materiellt och töntigt det än kan tyckas, anser jag att en människas hem är något av det allra viktigaste i hennes liv.
(Hörde i en annan dramaproduktion, av amerikansk härkomst, att tre val i en människas liv definierar henne: ”who we love, where we live and what we do”.)

Mitt första egna boende (bortsett från ett delat rum med våningssäng när jag utövade handboll i Amerikat) var en helt nyproducerad studentlägenhet i Norrland som jag bodde i under ganska exakt ett års tid.
Mina starkaste minnen av den boplatsen är de våldsamt festande grannarna som jag på ett mycket åldersotypiskt sätt muttrade över, och att det kändes så speciellt att ha en nyckel som bara var min, så att jag kunde stänga ute hela världen när jag ville.

Sedan flyttade jag till världens mysigaste vindslya i samma stad, och det måste vara den finaste lägenhet någon student någonsin har haft, med takkupor och en härlig terrass att sitta och filosofera på.
Det var egentligen lång kötid på den, men jag hade turen att få ta över kontraktet efter en snäll kompis med god relation till hyresvärden, och jag trivdes enormt bra.

För elva år sedan flyttade jag till Stockholm, och bodde i en hyrd tvåa på Stora Essingen i ungefär ett år.

Det var en lya i första hand (också tur, inga konstigheter som pengar under bordet eller annat ruffel och båg), men den var inget vidare sett till standard eller trivselfaktor, så jag blev bara kvar där en kort tid innan jag köpte min första egna bostadsrätt som tjugoettåring.

Kontantinsatsen hade jag gnetat ihop till genom att spara alla pengar jag tjänade som kolumnist på Aftonbladet, debattör, frilansande textbearbetare och produktionsassistent slash barnansvarig på olika tv-produktioner, medan jag finansierade mitt dagliga bröd och ytterst få andra utsvävningar med mitt ”riktiga jobb” som lärarvikarie och fritidsledare.

Den lägenheten var verkligen min kvinnliga motsvarighet till en ungkarlslya, med klarrosa soffa och min flygvärdinneväska ständigt parkerad mitt i hallen.
Den hade en schyst balkong med utsikt över Rålis, Västerbron och Expressenhuset, och den innebar sporadisk kontakt med härligt excentriska grannar (en av dem, en oväntat djup borgaryngling från Solsidan, hade jag en nästan filmisk men sedermera lyckligtvis kvaddad romans av tämligen ytlig karaktär med under en tid, strax efter att jag hade lämnat huset), liksom närhet till Kungsholmens bibliotek och mitt favvohängställe på en av Lilla Essingens bryggor.

Jag sålde den lägenheten efter en intensiv extraamorteringsperiod och köpte en något större boning, med en lite lyxigare rosa soffa.

Den läggan var praktisk för mig just då eftersom jag jobbpendlade med Arlandatåget som låg mycket nära, och den har som sagt varit en plats för många minnen av en speciell tid i livet, men jag ser verkligen fram emot att kunna minnas den främst som min allra sista ensamboning.
Det är nämligen något alldeles speciellt med att vara två som kallar samma plats för hem, och tack vare min fullständigt självupptagna tid i ensamhet hyser mitt komplicerade inre förmågan att uppskatta den ynnesten.


En man i toppluva och en kvinna som gör flitigt bruk av klyschor. Kära. (Googlesnodd bild på Brasse Brännström och Mariann Rudberg i 70-talsfilmen En kille och en tjej, som ni borde se om ni inte har gjort det.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s