EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern


Lämna en kommentar

Berörd

Jag försökte lyssna på Elaine Ekensvärds Medan han lever i Storytelappen nyligen, men klarade inte av att fullfölja.
Det var för vidrigt, obehagligt, smärtsamt att höra hur överjävligt onda människor kan vara.

I långa perioder fick jag göra min ljudboksmotsvarighet till att blunda när någonting är läskigt på tv, hasa ned lurarna runt nacken och försöka tänka på något annat en stund, och flera gånger upplevde jag ett fysiskt illamående inför vad bokens berättarjag tvingades uppleva.

Det är inte så att jag går omkring och tror att världen består av rosa moln och enhörningar, men ändå kan insikten av ondskan i världen drabba mig som en vänster från Sonny Liston ibland.
Det är som om ju äldre jag blir, desto mer plågsamt påtaglig blir vetskapen om hur utomordentligt lyckligt lottad jag är, och vilken slump det är att en del av oss har det så bra.
Jag tänker på det när jag läser DN på morgonen, när jag hör vänner berätta om närståendes bortgång eller när jag lyssnar till en P3-dokumentär.
Jag tänker på det när jag åker tunnelbana, och jag tänker på det när jag äter middag.
Jag tänker på det när jag vaknar, och jag tänker på det innan jag somnar.

Jag har en trygg familjebakgrund, och alltid kunnat njuta förmånen av de goda förutsättningar att skapa mig ett lyckligt liv det innebär att vara vid god hälsa och strax över genomsnittligt intelligent, med ett utseende som inte sticker ut på något sätt.
Jag har aldrig besvärats av hinder och utmaningar större än att jag har klarat av dem på egen hand, och aldrig upplevt extrem fattigdom eller utanförskap.
Allt det, tillsammans med faktumet att jag lever i ett demokratiskt land i fredstid och kan äta mig mätt varje dag, kan ge mig så enormt dåligt samvete då och då.
Jag känner tacksamhet för allt i min vardag, försöker att inte ta varken relationer, arbetsuppdrag eller bekvämligheter som en god ekonomi och varmvatten i kranen för givna, men drabbas ändå av den stora skräcken det innebär att inse just hur crazy, orättvist lycklig man är.

En del får allt och andra inget.

En del växer upp med odugliga föräldrar som förstör livet för dem, och andra svälter ihjäl innan de har fyllt fem år, ovetande om att familjen Kardashian inredde sina barnkammare med pengar som hade kunnat bygga trettio skolor i en annan del av världen.
Några gymentusiaster får cancer och dör jätteunga, medan ett helt gäng storrökare sitter och skrattar på ålderdomshemmen och klagar över att somrarna är så regniga nu för tiden.

Jag tycker att det gör ont att tänka på det, och Elaine Ekensvärds välskrivna, fasansfulla berättelse blev jag tvungen att radera ur min digitala bokhylla efter att ha lidit mig genom knappt hälften, för att inte alldeles gå under av sorg.

Jag vet att världen är orättvis, och jag tycker att det är viktigt att vara medveten om det, men jag måste ändå försöka att inte tänka på det hela tiden.
För att överleva, i allt mitt priviligerade överflöd.


Lämna en kommentar

Hippiejeans!

Idag hände en ganska kul grej som höjde mitt självförtroende, och jag bestämde mig för att fira det som jag brukar fira framgångar (och trösta mig, och belöna mig, och pigga upp mig, det finns liksom alltid en anledning), med nya kläder.

Gick således till min favoritbutik Desigual, och köpte bland annat ett par jeans som jag har haft ögonen på ganska länge.

Gillar dem dundermycket!


Lämna en kommentar

Min helg

Läste ännu en sådan där helt fasansfull artikel om någon överklasskärrings låtsasliv i SvDs serie ”Min helg” nyligen, och när jag hade hävt ur mig allt om hur vidrigt jag tycker att det är när folk glömmer bort att mata sina barn för att de dricker sig fulla på egna bryggor och går runt i kaftan och njuter med rysk kaviar i ena handen och sin totala brist på självdistans i andra handen till närmast omkringstående bestämde jag mig för att berätta lite om min helg här på bloggen.
Den såg nämligen ut som helger gör mest i mitt liv, och det kan ju vara intressant för er att veta hur en vanlig arbetare lever, en midsommarhelg i samtiden.
Vi finns ju faktiskt, vi också.

Torsdag:
Landar på Arlanda från nordligare breddgrader på kvällen, efter några sköna lediga dagar.
Lyssnar på Petter medan jag väntar på Arlanda express-tåget och hejar på en bekant, pratar en stund.
Kommer hem till ensamhet och käkar några kvällsmackor innan jag går och lägger mig, lyssnar på en ljudbok.

Fredag:
Vaknar tidigt.
Ligger kvar i sängen med ipaden lutad mot knäna och skriver ett par timmar.
Tar sedan en promenad och käkar frukost ute.
Midsommartomheten ekar genom Stockholm.
Kommer hem och kollar senaste avsnittet av Unga föräldrar på TV4 Play. Tycker fortfarande att alla är tämligen olämpliga som föräldrar, bara delvis med anledning av sin ålder, med undantag av det samiska paret som verkar vara något av det bästa ett barn kan ha som vårdnadshavare, ålder ointressant i sammanhanget.
Talar ganska länge med en vän i telefonen. Vi skvallrar och fnissar som högstadieflickor och snackar djupsinnigt om livet i olika intervaller.
Går sedan till jobbet.
Kollegan vars skift jag tar över har jobbat sedan långt innan jag var född (inte oavbrutet), säger att idag är den mest utmanande situation han har upplevt.
Jag har som tur är hjälp av rutinerade och kunniga kollegor hela dagen, men har en sjuhelsikes dag med tusen bollar i luften och hundratals människor i varierande grad av samarbetsvillighet att tala med. Älskar ändå mitt jobb, det är bäst.
Hade med mig norrländskt tunnbröd och en del andra grejor till det knytis-midsommarbord vi på helgskiftet naivt nog hade tänkt oss som lunch, men ingen av oss hinner äta mer än några hastiga tuggor framför datorn. En kollega har gjort jättegoda snittar som passas runt på ett fat och som alla lovordar.
Vi skrattar halvt ihjäl oss åt en grej som en annan kollega slänger ur sig, min mascara rinner. Det gör den nästan varje dag av samma anledning.
Cyklar hem genom natten som är dagsljus, messar lite med min sambo som befinner sig tillfälligt på annan ort, känner djup tacksamhet och tänker att jag är bra lycklig som har både den största kärlek någon kan tänka sig och ett skitkul jobb.
Är lite hungrig, så jag käkar yoghurt och Crunchy innan jag somnar till en ljudbok jag har hört förut.

Lördag:
Inleder dagen med en mycket stillsam joggingtur som egentligen snarare är en snabb promenad med kortare löpsträckor.
Käkar sedan havregrynsgröt och bananer till frulle.
Skriver ett par timmar, och pratar lite i telefonen.
Slöar tills det är dags att gå till jobbet igen, vilket innebär att jag mest ligger i soffan och scrollar Facebook, läser DN, SvD och Expressen, äter Twix och funderar över om jag ska klippa håret nästa vecka.
Har en ännu mer utmanande dag på jobbet än igår, hinner inte äta (ens en Twix).
Jobbar, jobbar och jobbar, men kommer hem redan strax innan elva.
Överväger att tröttmattgrina en stund för att ge fysiskt utlopp för ackumulerad stress men avstår. (Har svårt för att börja gråta, gjort det endast vid ett fåtal tillfällen sedan jag var mycket liten.)
Ringer världens bästa kille istället, och äter allt jag hittar i kylskåpet och skafferiet (det inkluderar bland annat en hel del Toblerone, och Twix).
Somnar gott sedan, utan ljudbok.

Söndag:
Har bytt skift med en kollega som behövde hjälp så jag börjar och slutar tidigt.
Jobbar och jobbar.
Stortrivs, som vanligt. (Och jag hinner äta! Microvärmd Thai Cube som jag slevar i mig med en hand framför datorn, medelst ett bordsskick som lämnar en hel del övrigt att önska.)
Tar sällskap med en kompis en bit på vägen hem.
Ägnar hela lediga eftermiddagen åt Netflix och ljudbok tills min sambo återvänder hem efter en kortare resa och vi kan prata och hålla i varandras öron.
Vi somnar så sent att det snarare är tidigt.

Måndag:
Jobbar.
Det är en ganska lugn dag, och vi hinner snacka amorteringar och musik av Dan Hylander och Py Bäckman medan vi jobbar. Trevligt.
Käkar Icas laxpasta med spenat till lunch, våldsamt överhettad lite för länge i micron. Tycker att den är bäst så.
Sover halva eftermiddagen, cyklar omkring och lyssnar på musik resten. Det är så himla avkopplande. Laddar batterierna dynamo style liksom.
Gör planer för min lediga onsdag med en vän.
På kvällen textknegar jag lite, och slentrianshoppar i Zalandoappen.

Hur var er helg?


Ljudet av en stor mängd oavbrutet ringande telefoner följde mig ända in i sömnen.
Jag kanske borde ha gjort något gammalt säsongsanpassat trick med blommor under kudden, men det är inte så bra när man är allergisk. (Googlesnodda bilder.)


Lämna en kommentar

Ett litet steg för en blomblind

Jag har verkligen inga som helst gröna fingrar.
Kan knappt skilja en fikus från en kaktus, och de fåtalet krukväxter jag har haft genom åren har avlidit tämligen omgående av felaktig eller bristande omvårdnad.

Men jag fick syn på den här jätteballa blomvasen i ett skyltfönster och överväger att köpa den, kanske placera en eller två tulpaner i den som astronautens antenner.


Lämna en kommentar

Länkar till Tebbe

Andra delen i Tebbetrilogin, Tebbes Tvivel, kan nu köpas HÄR.

Eller, allra billigast, för bara 159 kronor, HÄR.


Tebbes Tvivel är en idrottsroman för unga vuxna av EvaEmma Andersson.
Den handlar om Tebbe, 19 år, som är andramålvakt i ett av Sveriges bästa handbollslag och pluggar på Polishögskolan.
Hon ogillar bråk och konflikter, men har ändå en tendens att hamna i tvivelaktiga situationer mest hela tiden.


Lämna en kommentar

En annan sommar

Har lyssnat på Roxettes nya Some other summer hela dagen idag.

Fin text.

Ni har väl förresten läst Marie Fredrikssons självbiografi, Kärleken till livet?
Skynda er att göra det annars, den ger perspektiv på ynnesten att vara frisk utöver en fördjupad bild av en av Sveriges mest framgångsrika musiker.


Googlesnodd bild på Per Gessle och Marie Fredriksson, som knappt har åldrats utseendemässigt alls sedan It must have been love.