EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

Texas, håll i dig!

Lämna en kommentar

En kväll i Texas för några år sedan hängde jag på en köttrestaurang med några flygvärdinnor som jag hade lärt känna samma dag.

Vi var fnissiga och flamsiga, och plötsligt hörde vi den här låten.

Samtliga blev mycket upprymda och började genast prata cheerleading.
-Åh, jag saknar verkligen mina cheerleaderår! sa någon, och plötsligt stod vi allihop i en cirkel och showade off frivolter och hopp.
Vi rycktes med av musiken och kom loss ordentligt. En av de välklädda kvinnorna gick ned i split och någon annan ställde sig på händer.

Svettiga och med skrattårar rinnande över kinderna återvände vi sedan till våra hamburgare, och alla utom jag som är och alltid har varit helnykterist beställde in shots. (Det var ett sådant kötthak.)

-Jag måste erkänna en grej, sa jag och höjde min Coca Cola till en skål, väntade med allvarlig min några sekunder innan jag fortsatte för att främja det dramaturgiska upplägget.
-Jag fick aldrig vara med i cheerleadertruppen. Jag var den fula töntiga tjejen som var lagets maskot i en jättestor, tung och svettig dräkt.

-Det där var ett starkt erkännande Andersson! bräkte en av tjejerna, som var från Massachussetts, och slog sin ölflaska mot min läsk.
-Själv var jag materialare, sa hon sedan och svepte i sig halva drycken på ett par sekunder. (HELVETE vad jänkare kan dricka, har jag tänkt en eller annan gång, men sedan alltid tvingats konstatera att de över lag inte känner sina begränsningar utan rasar ihop medvetslösa mitt i ännu ett tequilarace, inte tenderar att lära sig av det misstaget till nästa tillfälle att göra bort sig.)

-Jag var gymnast, skittöntig, sa kvinnan bredvid, och den tredje personen skrattade så att hon höll på att trilla av stolen.
-Jag vinner! Jag brukade träna med min lillasyrra i trädgården, när ingen såg.

Vi garvade allihop så att vi nästan fick kramp, delade awkward tonårsminnen och jättegoda pommes frites.

Strax senare återvände en kille ur gänget som tidigare hade lämnat oss för att följa med en halvkänd dejt till lite umgänge på tu man hand.
-Ni vet det där som alla säger om att allt är större i Texas… Tro dem inte, sa han bistert.

Varje gång jag råkar höra den här låten nu (det är inte alls särskilt ofta) tänker jag på den där kvällen och minns hur kul jag hade trots att jag i övrigt befann mig i ett tämligen svårmodigt mode.

Och jag tänkte att jag skulle berätta det här, på bloggen, samtidigt som jag höjer ett pekfinger mot världens alla tonåringar med två sedelärande livsråd och tillika sanningar från en numera vuxen.

1. Det är ingen katastrof att man inte vinner populäritetstävlingarna på högstadiet.
Världen är stor.
Det finns en eller kanske tre homecoming queens på varje skola, men flera hundra andra som hittar varandra i vuxenlivet och har långt roligare stories och mer självdistans än de där välkammade våpen som såg ut som finniga fastighetsmäklare när de var sexton år och fortfarande långt upp i medelåldern kissar i sängen av ångest inför att fatta ett självständigt beslut.

2. Man behöver inte hasch för att skratta tills man blir hes och mascaran flyter bort.
Det är fullt tillräckligt med en lång dag i arbetslivet och några nya bekantskaper.

Lycka till ungdomar!

Ur filmen Bring it on med Kirsten Dunst, som var något av det coolaste som fanns när jag var typ fjorton.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s