EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

En dramaqueen utan stockholmsdialekt

Lämna en kommentar

Jag sliter ganska hårt med mitt skrivande.

Det är många arbetstimmar varje vecka som går in i Projekt Tebbe och en del annat textrelaterat, och för att citera Piper i OITNB: ”I don’t fuck around”.

Jag tar språket och dramaturgin, persongalleriet och adverben på allvar, från första till sista sidan.

Jag jobbar hårt och målmedvetet, även om just textarbetet är något av det allra bästa och roligaste jag vet, och jag upplever det som en enorm ynnest att faktiskt kunna skriva, besitta tillräcklig kreativitet, intelligens och disciplin för att fullfölja idéer som hos andra skulle rinna ut i sanden eller ”hamna i byrålådan”.

Jag vet att jag har förutsättningar för att skriva bra, på riktigt, när jag anstränger mig. (Trots, eller kanske tack vare, självförtroendekriserna.)

Det är därför jag kan bli så känslomässigt engagerad i allt som har med mina böcker att göra, och därför jag nästan (men bara nästan) blev helt jävla rasande tidigare idag när jag skulle outa nya boken Tebbes Tvivel i mina kanaler på sociala medier och upptäckte att ”någon jubelidiot” (jag vet att det egentligen inte var så, utan att någon alldeles vanlig människa utan min perfektionistinställning typ slant på tangentbordet) hade stavat fel i infotexten om min bok på Bokus.com genom att förväxla ett Ä med ett E.

Nu är det åtgärdat, och jag förstår att det är helt orimligt att jag blev så upprörd, och till mitt försvar kan sägas att jag egentligen förstod det just då, också.

Men få människor kan förstå hur det är att vara sin egen författare, redigerare, redaktör och korrläsare.

Allt gör man, och allt ansvarar man för, och allt vill man kunna stå för. Därför vill man minst av allt behöva skämmas över eller förknippas med någon annans amatöriga felstavning.

Jag samlade mig i alla fall, och nu när felet är rättat av en medarbetare på Vulkanmedia kan jag andas igen.

Och nu kan ni köpa boken.

Och jag kan gå till jobbet, som vi alla ska vara mycket tacksamma att jag har eftersom det i egenskap av riktigt jobb håller mig något så när kvar i verkligheten, inte tillåter att jag driver iväg fullständigt i det blå med mitt dramaqueenande.


(”Det stavas med ÄÄÄÄÄÄÄ! Som jag har skrivit i baksidestexten och som alla, ALLA, fick lära sig på lågstadiet!”)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s