EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern


Lämna en kommentar

Beatnikbabbel

Jag skriver ganska poänglösa texter ibland, av oklara skäl.
Plötsligt har högra handen bara klottrat ned en i anteckningsboken eller mobilen liksom, medan vänstra tvinnar håret eller rör sig mellan mat och mun, och sedan snubblar jag på den några dagar senare och konstaterar att jag är bra jävla underlig.

Texten nedan upplever jag i efterhand tycks inspirerad av Ulf Lundells Blå Range Rover, och den kanske skulle kunna ta vägen någonstans om jag lade lite aktiv tid och energi på att bearbeta och redigera den, men jag publicerar den som ursprungligt råmaterial här i stället.

Kanske kan vara kul för er som inte har läst någon struggling poets skissartade produktioner på idéstadiet tidigare.

—————————-

-Jag känner mig tom, klyschar XX på en klar ledning från New York, följer upp med att det har varit så mycket på jobbet på sista tiden, att alla måste försöka förstå situationen.

Jag himlar med ögonen och kopplar ned samtalet, efter sedvanliga intyganden om att det var så kul att höras.

Jag tänker att det är få saker jag föraktar lika mycket som självupptaget gnäll utan verklighetsförankring.
Och jag tänker att jag aldrig har känt mig tom.
Jag har känt mig överväldigad, fullbelamrad, anstormad, fullklottrad på insidan, aldrig tom.
Jag tänker på vad det betyder att vara tom, och jag tänker på kollegan jag hade när jag var ung, och som jag skämdes så över att jag hade så svårt att tycka om.
Alla andra tyckte om henne, och hon var alltid skratt och glam, typen som inte verkar undra sig fram.
Jag var hemma hos henne en gång, två våningar i medelklassens innehållslösa hjärta, och varje hylla, fönsterlist, bänk och bordsyta var kal och slät, fullständigt pryl- och dammfri, utan minsta tecken på liv.
Jag frågade om hon var nyinflyttad. Hon hade bott där i flera år.
Det var något med henne, som inte fanns att hämta. Inte kunde knytas an till, landas gemensamt i.
Hon gick bort några år senare, självmord.
Jag fick veta det ytterligare några år senare, av en annan kollega som var dum. Inte elak, men ointelligent, utrustad med anmärkningsvärt låg volym empati. Tom i bollen.
En som smaskade sensationslystet på tomma ord, spekulerade och slirade, snurrade osmakliga detaljer runt sin småländska tungspets.
Jag tänker på kollegan i tomrummen som jag aldrig lärde känna, och på hur det kändes att få veta att hon inte fanns längre, i en Boeing 737 going south.

Jag kände mig inte tom.

Jag skickar ett meddelande till New York.
”Det var verkligen kul att höras.”


New York, USAAAAAAA!”


Lämna en kommentar

My preeeecious…

Nu har den länge sökta och hett efterlängtade boken kommit.

Det är Astrid Lindgrens debutroman Britt-Mari lättar sitt hjärta jag har inköpt via en bokbörshaj, och jag läser den med största respekt och försiktighet eftersom den är äldre än mina föräldrar och utgör starten på en förunderlig författarkarriär som nästan saknar motstycke i vår del av världen.


Lämna en kommentar

En selfie när jag korsar motorvägen

För en skiftarbetare innebär sommaren att det är ljust både när man går till och från jobbet. (Och att det finns många tillfällen att ta sig an övertidspass.)

I lurarna när jag tassar iväg i gryningen har jag en av Tebbes playlists, som inte är officiell ännu eftersom den hör till tredje boken och fortfarande är i ständig förändring.


Lämna en kommentar

Sommargrillning


Jag känner djup tacksamhet över att bo i ett fredligt land i en trygg stad, där man kan grilla burgare vid oförorenat vatten efter jobbet. (Även om surtanten i mig irriteras av alla dessa förvuxna tonåringar med sina förbannade högtalare som stör ordningen vid i övrigt avkopplande klippbad i solnedgången.)


Lämna en kommentar

Ett bok- och drinktips i sommarhettan

Snubblade på den här boken på Akademibokhandeln när jag letade ny anteckningsbok till min dagbokshobby för några dagar sedan, och även om jag inte direkt (eller snarare alls) är typen som syltar och saftar gjorde den mig glad.

Det är så sällan något annat än vatten eller Coca Cola erbjuds oss som säger nej till alkohol av moraliska skäl.



Soda, lemonad och snacks
av Tove Nilsson.


1 kommentar

Jag älskar Bokbörsen

Den typ av böcker för unga kvinnor som idag kallas chiclit, och som tidigare med anledning av ett mer städat språk och tamt innehåll benämndes ”flickböcker” har alltid fascinerat mig.

Jag har en samling röda ryggar i bokhyllan som samtliga hör till serien B. Wahlströms flickböcker och publicerades under 1950- och 1960-talet, och vårdar dem ömt som det värdefulla kulturarv de är.

De handlar om tuffa flygvärdinnor och journalister, ädla sjuksköterskor och fyndiga kontorsarbetare, ibland om självständiga studentskor som har en tendens att hamna i dråpliga situationer, och på omslaget figurerar alltid en tanig kvinna med vassa kindben.

De har spröda omslag och mycket sköra, ömtåliga blad, vilket är skälet till att jag absolut inte lånar ut dem och blir alldeles förfärad när någon som hälsar på rycker en titel ur hyllan och börjar bläddra vårdslöst som om det var senaste numret av Cosmo de höll i.

Under en mycket lång tid har jag letat (främst i antikvariat, random second hand-butiker och på Tradera och Bokbörsen) efter en särskild, mytomspunnen titel som är mycket svår att hitta i välvårdat skick, och igår hade jag den stora turen att få napp.

Boken är nu på väg hem till mig i dubbla vadderade kuvert, och jag är så spänt förväntansfull att jag håller på att krypa ur skinnet.

När den har landat i brevlådan (och den förhoppningsvis är i skick som utlovat) ska ni få se vilken bok det är.


En av titlarna i min samling, om Marianne som hålls med sina öden och äventyr i hela världen med utgångspunkt Bromma flygplats.