EvaEmma.se

Idrottsromaner för gymnasieåldern

”Men hör’u illa eller?”

Lämna en kommentar

En gång när jag fortfarande var ganska ny i flygvärdinneyrket (som jag sedan ägnade mig åt i sammanlagt nästan sju år) flög jag i en Boeingbesättning tillsammans med en kabinchef som närmade sig pensionsåldern.
På det specifika flygbolaget jag arbetade på vid tidpunkten var rutinen att två av flygvärdinnorna (vi var fyra ombord) räknade all mat inför avgång och rapporterade till kabinchefen om någonting fattades och behövde fyllas på, för att undvika att någon passagerare skulle bli utan mat.
Vi vände vårt flygplan i Alicante, och under de ungefär trettio minuters paus som uppstår när flygplanet städas mellan av-och påstigning inventerade jag och en kollega allt som lastades ombord i våra respektive köksskåp, kunde båda konstatera att vi saknade ett mindre antal papplådor med kartongliknande för- huvud- och efterrätter.
Vi sa det till kabinchefen, som tog selfies utanför flygplanet med vinden i håret och ett strålande leende (det blev säkert jättebra bilder), och blev ilsket bortviftade.
Jag upprepade det sedan för kabinchefen när hon tog en kopp kaffe och pratade om sin dotter (som kanske faktiskt var ett geni, I don’t know), och föreslog att vi skulle skynda oss att rätta till det problemet genom att beställa mer mat, nu genast för att inte behöva försena planet med väntan på käk.
-Jaja, sa hon och vände irriterat ryggen till för att markera att hon hellre talade med någon som bad att få se bilder på ljushuvudet.
Klockan gick, och det blev dags för passagerarna att komma ombord.
-Då vet du att det saknas xx antal mat i xx-klass då, konstaterade jag innan jag vidtog gängse arbetsuppgifter med att hjälpa passagerarna på plats.
Kabinchefens irriterade blick hade kunnat bränna hål i min syntetkavaj om jag inte hade varit lite tåligare, men jag log tillbaka eftersom jag som sagt var ganska ny på jobbet och aldrig har varit något fan av stora scener.
Strax senare, på några tusen meters höjd, skulle jag och kabinchefen tillsammans dela ut maten, och jag frågade om hon hade lyckats ordna fram antalet saknade maträtter i den kontakt med markpersonalen inför avgång som hörde till hennes arbetsuppgifter.
I en eller knappt en halv sekund var arbetsledarens ansikte långt av ”fuck-jag-glömde”-insikten, men lika snabbt samlade hon sig och höll ett välformulerat anförande om att jag hade försummat min uppgift (att meddela henne om att det fattades mat i lasten), jagade upp sig allt mer under talets gång och avslutade med att konstatera att ”det ofta är så här med er nyanställda”.

Jag svalde orden till försvar jag hade på tungan, och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag var nära att ta till lipen när hon strax senare kopplade upp sin loja röst på flygplanets högtalarsystem och förklarade att anledningen till att x antal passagerare ombord inte skulle få någon mat berodde på att ”en ny flicka i besättningen gjorde ett misstag och räknade fel” och att det ”verkligen var beklagligt”.

Ibland, många månar senare, springer jag på den här dåvarande arbetsledaren i mina hemkvarter, och vi hälsar artigt på varandra, småpratar en stund.
Men jag tänker alltid på den där händelsen som hon högst sannolikt inte minns, av den enkla anledningen att hon säkerligen hade en liknande situation med olika kollegor varje dag under hela sitt arbetsliv och är en oförbätterlig slaaahv-maja (slarvmaja) som man säger i Småland.

Jag berättade allt det här tidigare idag, för en ung kvinna som hade haft en liknande upplevelse på sitt ganska nya jobb, och försökte förklara att alla känner sig trampade på ibland, men att man alltid överlever, och även om man kan ha stor lust att ställa till just den där stora scenen där och då, riva upp himmel och jord och störta förtryckaren ur rampljuset, och även om den känslan kan sitta kvar ett stort antal år senare, är det nästan aldrig en bra idé.

Det är, tyvärr, i de allra flesta fall bättre att bita ihop och acceptera, komma ihåg till senare, när man har blivit lite äldre och tuffare, och då se till att kliva fram och höja rösten för att förhindra att man hamnar i samma situation eller att någon annan råkar ut för samma grej.
Då kan man bli den förändring man vill ha i världen, just för att man har erfarenheter i ryggen som inte bara är glamour och silkesvantar, och för att man har haft med mindre lätthanterliga människor att göra förut.

Jag hörde själv när jag sa det att det var en klen tröst, att man får mer kraft och utrymme för upprättelse någon gång i medelåldern, men vidhöll ändå mina egenhändigt framfilosoferade visdomsord.

Har någon av er varit med om något liknande?
Vad anser ni om stora scener i början av arbetslivet? Är de dos eller don’ts?
Är det bättre att gå och älta (som jag uppenbarligen har gjort med flygmatincidenten eftersom jag fortfarande minns den så detaljrikt) och bygga lärdomar, eller att ge översittaren på käften direkt genom att bjäbba emot och då, oundvikligen, väcka den andres bokstavligen överlägsna vrede?


Jag i ”den där känsliga åldern” på en bild plåtad av Fredrik Streiffert på Långholmen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s